De närande och de tärande

Under neoliberalismens värsta överdrifter på 1980-talet blev en åtskillnad mellan närande och tärande delar av ekonomin populär. Den närande delen var den privata sektorn, det vill säga kapitalismen. Den del som tärde på denna näring var offentlig sektorn – ofta kallad den ofantliga sektorn – det vill säga välfärdsstaten. Dock verkar det som att inte så många framför den argumentationen längre. Det blev väl i längden alltför uppenbart att den var falsk. Eftersom begreppen därför blivit lediga vill jag föreslå en annan innebörd av dem.

Låt oss börja med att vissa människor får inkomst genom att de kontrollerar resurser som andra människor behöver men inte har. De förstnämnda kan kallas de som har och de sistnämnda de som inte har. De som har kan ta betalt av de som inte har för att de ska få använda de resurser de saknar. Det kan gälla sådant som hyra för bostäder och ränta på lån, till och med ränta på ränta på lån, liksom profit och aktieinnehav. De som har skapar därmed inte någon rikedom. Deras resurser finns ju redan. Däremot lägger de sig till med den rikedom som de som inte har sådana resurser besitter. Det sker genom att de som har kan utöva den makt som resurserna ger dem över de som inte har.

Detta är en arbetsfri eller oförtjänt inkomst. De som har sådan är de på riktigt tärande. De som när dem är de som har inkomst av arbete, det vill säga en förtjänt inkomst. De som förtjänar sin inkomst är de anställda och egenföretagare som producerar varor och tjänster som andra har användning för. Här behövs emellertid en precisering för att undvika missförstånd. Det finns personer som också har en arbetsfri inkomst, men en som består av berättigade transfereringar. De har en sådan inkomst därför att de inte kan eller inte förväntas arbeta (barn, pensionärer, sjuka med flera). Deras inkomst är baserad på de behov de har, inte på att de genom maktutövning tär på andras resurser.

De tärande pressar ut sin oförtjänta inkomst därför att de kan. De gör det i kraft av att de kontrollerar sådant som de som inte har behöver. Deras inkomst baseras inte på arbete utan på redan existerande tillgångar.

Därmed är vi inne på investeringar. Ur perspektivet med de närande och de tärande i ekonomin finns två typer av investeringar. Den ena kan kallas investeringar, den andra ”investeringar”. Vid investeringar satsas på nyttigheter som skolor och järnvägar eller ny kunskap. Det är bruksvärden som är socialt användbara för andra människor i framtiden. Här skapas rikedom. ”Investeringar” ger finansiella vinster genom att spekulera i finansiella tillgångar, oberoende av om de bidrar med någon social nyttighet. Det är detta som den finansiella sektorn avser med ”investering”, eftersom det där är likgiltigt varifrån pengarna kommer så länge bytesvärde skapas.

Den nya innebörden av begreppen närande och tärande är alltså den här: De närande är de som arbetar för att skapa bruksvärden, alltså nyttigheter för andra människor. De tärande är de som med makt suger åt sig andras rikedom. Med den nya innebörden är det också lättare att förstå att det finns en relation mellan fattigdom och rikedom. De rika är rika därför att andra är fattiga. Rikedom överförs av de rika från oss andra till sig själva. Och ju rikare vissa människor är, desto större tenderar den andel av deras inkomst som är oförtjänt att vara. Eller som den kristne tänkaren R H Tawney en gång uttryckte det: ”Det som reflekterande rika människor kallar fattigdomens problem kallar reflekterande fattiga människor med samma rätt rikedomens problem.”

***

Alla idéer i denna blogg är inspirerade av Andrew Sayers oerhört viktiga bok Why We Can’t Afford the Rich (Polity Press). Omtolkningen av begreppen närande och tärande kan dock bara jag lastas för.

 

Hur de rika räddat oss från den farliga fritiden

I 1970-talets framtidsstudier förväntades arbetstiden fortsätta förkortas, så som skett under hela efterkrigstiden. Arbetet framstod inte som något stort problem, dess villkor skulle komma att förbättras samtidigt som dess omfattning minskade. Den ständigt växande fritiden skulle istället bli problematisk för såväl individen som samhället. Vad skulle folk göra med all sin framtida fritid? Förmodligen skulle vi falla ned i förflackad konsumtion och meningslös jakt på tomma nöjen. Den endimensionella människan i det ständiga gästabudet.

Med tanke på hur illa det kunde ha gått med mer fritid är det en väldig tur att arbetstidsförkortningen upphört de senaste 40 åren. Och det har vi att tacka de rika för. En allt mindre andel av befolkningen har lagt sig till med en allt större andel av den producerade rikedomen. På så sätt har det inte blivit något kvar till att korta arbetstiden för oss andra. Stort tack! Ni har räddat oss.

Här är några siffror om detta: En global utveckling under de senaste decennierna är att rikedomen i världen koncentreras till en liten klick människor. Ungefär 1 procent av befolkningen lägger beslag på en allt större andel, medan övriga 99 procent får dela på den krympande återstoden. Eller som Andrew Sayer uttrycker det: ”De rika fortsätter att bli rikare, till och med i den värsta krisen på 80 år – de kan fortfarande skratta hela vägen till sina banker och skatteparadis medan vanligt folk ger understöd till misslyckade banker.” Fram till slutet av 1970-talet bedrevs i stora delar av världen en politik som höll tillbaka de samhälleliga klyftorna, men därefter har den rika procenten gjort kraftig comeback och försett sig med en allt större del av den producerade rikedomen på bekostnad av oss andra.

De nordiska länderna – ibland med undantag av Danmark – har i de flesta avseenden haft en något mildare utveckling, men tendensen till ökade klyftor och koncentrerad rikedom är densamma. USA är naturligtvis paradexemplet. Mellan 1979 och 2012 minskade låginkomsttagarnas reallön avsevärt och mellaninkomsttagarnas reallön ökade blygsamt, medan den rikaste procenten ökade sin med hela 185 procent. Dessutom finns en avsevärd klyfta inom denna klick: topp 0,1 procent ökade med 384 procent och topp 0,01 procent med 685 procent. Eller mätt på ett annat sätt, den där procenten äger 35 procent av USA:s rikedom och de 40 procenten längst ned ynka 0,2 procent.

Det är förstås nästan obegripliga summor som de rikaste besitter. Hur mycket har egentligen den som är miljardär, det vill säga har 1 000 000 000 kronor? Vi kan försöka göra summorna lite mer konkreta. Tänk dig att du får 1 krona varje sekund tills du har 1 miljard kronor. Det borde gå ganska fort, kan man tycka. Efter bara 1 timma har du redan 3 600 kronor. Men det skulle faktiskt ta mer än 31 år och 8 månader innan du nådde din miljard. Så miljardärer är verkligen rika. Och för en biljon kronor     (1 000 000 000 000) skulle det ta nästan 32 000 år – jodå, det finns biljonärer i världen.

Ett litet fortsatt axplock globala siffror från 2014:

– De rikaste 85 personerna i världen äger lika mycket som hälften av världens befolkning (3,5 miljarder människor) tillsammans.

– 46 procent av rikedomen i världen ägs av bara 1 procent av befolkningen.

– Rikedomen hos denna enda procent uppgår till 110 biljoner dollar. Det är 65 gånger så mycket som hos hela den fattigaste halvan av befolkningen.

– Sju av tio människor bor i länder (inklusive Norge) där den ekonomiska ojämlikheten har ökat under de senaste 30 åren.

– Och ju högre upp på rikedomsstegen de är, desto snabbare har deras andel av den nationella rikedomen vuxit.

Den där procenten har tagit över den rikedom som vi annars kunnat utnyttja för att förkorta vår arbetstid. Tack och lov för det, så vi inte hamnade i farlig fritid. Och det är inte nog med det. Pensioneringen är en särskild sorts fritid och politiker och ekonomer talar mycket om att pensionsåldern måste höjas. Vi i den åldern blir allt fler och det blir färre som kan försörja oss. Därför måste vi höja pensionsåldern och arbeta fler år. Nu skulle bara själva ökningen av den rikedom som den rikaste procenten lägger sig till med varje år utan vidare kunna betala denna kostnad. Men vi är lyckliga nog att varken de rika eller politiker och ekonomer tänkt på den möjligheten. En sådan permanent fritid kunde ju ha blivit förödande för oss, så vi får vara glada att vi tvingas arbeta mer. Återigen: Stort tack!

***

Jag har hämtat så gott som alla uppgifter från Andrew Sayers synnerligen viktiga bok Why We Can’t Afford the Rich (Polity Press). Den är så späckad med statistiska data att den kunde ha blivit ganska tråkig om det inte vore för hans eleganta argumentation och den – inte alltid helt – undertryckta vrede, som texten låter ana. För att inte tala om hans övertygande förklaringar till hur det gick till när de rika berikade sig ännu mer och vi andra relativt sett blev fattigare. Förenklat är det huvudsakliga svaret att de rikaste berikar sig ytterligare på alla andras bekostnad för att de har makt att göra det. De berikar sig därför att de kan göra det. Jag återkommer till den frågan i nästa blogg.

 

Att anpassa hastigheten

Folk samlar på så mycket. Frimärken, gamla bilar, Elvisprylar, kapsyler. Själv samlar jag på berättelser om anställdas motstånd på arbetsplatser. Den senaste jag fått lyder så här:

På det här lagret skulle truckar köra ut pallar med varor genom en port. Vanligtvis var porten stängd, men den öppnades för truckarna. Det fanns ett problem med det för truckförarna: Nu på vintern bildades snabbt is i porten när de körde ut och in. Och truckarna var inte gjorda för att köra på is, så truckförarna gick till chefen.

― Det är farligt, det kan hända en olycka om en truck glider på isen, sa de.

― Så farligt är det väl inte, ni får köra försiktigt, sa chefen.

― Jo, det är farligt, framhärdade truckförarna. Vi tycker att du ska installera en fläkt för varmluft, så porten hålls isfri.

― Nej, det blir alldeles för dyrt, tyckte chefen. Ni får anpassa hastigheten efter isen.

Truckförarna hade en liten överläggning för sig själva. När chefen kom ut i lagret igen stod alla truckarna stilla.

― Vad nu? utbrast han. Varför kör ni inte?

― Vi anpassar hastigheten. Den enda lämpliga hastigheten på is för de här truckarna är ingen hastighet alls.

Nästa morgon fann truckförarna att en varmluftsfläkt installerats vid porten. De kunde åter anpassa hastigheten efter isfritt underlag.

* * *

Om du har varit med om någon händelse där anställda gjort motstånd eller hört talas om eller läst om någon är jag mycket tacksam om du vill skicka den till mig (jan.c.karlsson@hiof.no). Berättelserna hamnar inte bara i min samling – åtskilliga av dem kommer att publiceras.

När man samlar på en viss sak så kan det ofta vara svårt att förstå andras samlarvurm. Hur kan någon vara intresserad av frimärken när det finns kapsyler? Eller Elvisprylar när det finns gamla bilar (med undantag av rosa Cadillacs, förstås)? Ibland får jag den typen av frågor, vanligen om det inte är deprimerande att samla på en massa berättelser om konflikter på arbetsplatser. Utifrån min samlarvurm ter det sig dock annorlunda: Det är upplyftande och inspirerande att se hur människor står upp för sin värdighet när den hotas av ovärdiga arbetsvillkor. Och, som sagt, ge mig gärna fler upplyftande berättelser!

Jan Ch. Karlsson, Satsningsområdet Arbetslivsforskning

 

Att jobba som julenisse

Så här inför julen kan man undra hur det kan vara att arbeta som julenisse. Jag tänker då inte på när far i huset går ut för att köpa tidningen och missar nissens besök eller när grannar gör varandra tjänster och gentjänster under julenissemasken. Nej, istället handlar det om säsongsarbetet på deltid som julenisse i köpcentra, vid den kommunala granen och på firmafester. Vad säger oss arbetsvetenskapen om den halvprofessionelle julenisseskådespelaren i denna interaktiva serviceverksamhet?

Som vi alla vet är julenisseriet ett viktigt bidrag till årets mest omfattande och lönsamma kommers. Även i länder som inte har någon större kristen tradition är julen ekonomiskt mycket viktig. Ett exempel är Kina, som exporterar konstgjorda julgranar till USA för bortåt 80 miljoner dollar och andra julprydnader för nästan en miljard dollar. Och julenissen: jag vet inte om det finns någon motsvarighet i Skandinavien, men i Australien, Storbritannien och USA finns särskilda julenisseskolor för utövare av yrket, där man lär sig inte bara alla detaljer i själva nisseriet utan också hur man startar en egen julenissefirma med allt vad det innebär av julenissekontrakt, julenissemarknadsföring, julenisseförsäkringar och skatteregler för julenisser.

Men det var inte så mycket det som det skulle handla om utan hur det är att arbeta som julenisse. Hur upplever julenissearbetare att vara julenisser? Vilka för- och nackdelar finns det? För att börja med nackdelarna, så verkar de vara lite svårhanterliga. Vad som står i julenissens anställningskontrakt om arbetsvillkoren visar sig inte alltid motsvara hur det faktiskt går till. Säkerheten i arbetet kan vara dålig, det är ofta ont om möjligheter att byta om till och från arbetskläderna, det är långa arbetspass utan pauser, ibland dålig ventilation vilket är särskilt kännbart i den varma klädseln, och en mycket stark press på ständigt högre genomströmning av de barn som ska tas upp i knät, pratas godmodigt till och fotograferas tillsammans med. En julenisse berättar: ”Man måste träffa alla de här 500 barnen på 4 timmar och då går det fort. Hela tiden säger arbetsgivarna ’Skynda på! Skynda på! Skynda på!” Till det kommer att julenisserne ofta trakasseras av vuxna och ungdomar, från att julenisseluvan dras av till direkt våld.

Men det finns också goda sidor av julenissearbetet, sidor som i mångt och mycket tycks väga upp de dåliga. Lönen verkar till exempel ligga över genomsnittet för säsongsarbete, men det är ändå inte det som är det viktigaste för julenisserne. Det är istället all uppskattning de får från barnen. Och den uppskattningen får de genom att inte spela rollen som julenisse utan genom att vara julenissen. Personer som jobbar som julenisser sminkar sig en del, men det mest väsentliga är att inte ha lösskägg utan ett riktigt, genuint vitt och långt skägg – något som förstås medför en stark könssegregering i julenissearbetet. Låt vuxna försöka rycka av skägget för att göra sig lustiga på julenissens bekostnad – lite ont kanske det gör men det sitter ändå fast! Julenissen vinner även på det skämtet.

Julenissen är naturligtvis alltid godmodigt skrockande, ja godheten själv, men i övrigt förändras julenissen och historierna om honom ständigt, kanske främst genom import av anglosaxiska traditioner med strumpor, renar och andra för oss skandinaver främmande attribut. För att upprätthålla respekten, till och med vördnaden, gäller det att hänga med i förändringarna och ständigt förkovra sig i de nya myterna. Det är inte något statiskt jobb utan det kräver ständig flexibilitet och utveckling av kunskaper och färdigheter. Att vara julenisse innebär att kunna utstråla inte bara de yttre attributen i form av kläder, skägg och skrockande utan också de inre värden och dygder som utmärker denna gestalt. Den arbetande julenissen måste identifiera sig med myten om julenissen – det är att vara julenissen. Och det överväger världsliga ting som hur hög lönen är eller dåliga arbetsvillor, kräkande bebisar, attacker från tonåringar och spott och spe från vuxna. Den goda upplevelsen får julenissen av att se vördnaden i barnens ögon – något som få jobb kan mäta sig med.

Så här är det alltså att jobba som julenisse: Du har risiga arbetsvillkor, men skaplig lön och framför allt kan du sola dig i uppskattning och vördnad – särskilt om du har ditt eget vita skägg.

(Källa – Hancock: ”Being Santa Claus.” Work, Employment & Society, 27:6)

Jan Ch Karlsson, Satsningsområdet Arbetslivsforskning

 

Lean hemma och i vården – två pamfletter från en religiös sekt

Det var väl bara en tidsfråga. Scientific management började inom industrin, gick sedan vidare till kontoren, till vården och slutligen in i hemmen. (Du har väl för övrigt inte missat den fantastiska norska filmen Salmer fra kjøkkenet? Filmen skildrar svenska rationaliseringsexperters försök på 1950-talet att taylorisera norska bönders kök.) Lillian Gilbreth, en av de tidiga efterföljarna till Taylor, ägnade sig bland annat åt att rationalisera kök och hemarbete. Lean går nu samma väg. Leankonsulter brukar förstås förneka att lean är scientific managements moderna framträdelseform, men arbetslivs- och organisationsforskare kan se på saken med klarare ögon vilket gör att de har en annan bild. En ledande arbetslivsforskare, Steven Vallas, säger exempelvis som en självklarhet att lean är ”Toyotas sätt att tillägna sig arvet från taylorismen”. Det är därför inte så konstigt att lean nu har gjort samma resa: Lean började i industrin, gick sedan vidare till kontoren, till vården och nu in i hemmen. Det sker i boken Från frustration till flow med lean@home. En viktig bok om var dag – din vardag, författad av Eva Jarlsdotter (mig veterligt finns – ännu – ingen motsvarighet på norska). Hon propagerar för att lean ska ta steget in i hemmet på bland annat det här sättet:

I familjen och hemmen sliter vi på varandras kärlek, tillit, självkänsla, miljön, oss själva och många slösar på resurser – både tid och pengar. Lean minskar det slöseriet. Om du jobbar med lean på ett uthålligt sätt kan du minska slöseriet dramatiskt och skapa ett mer hållbart och harmoniskt hem. Därmed ett mer hållbart samhälle. […] Lean hjälper oss att göra det bästa vi kan och leva våra drömmar.

Säg vad lean inte kan åstadkomma! Målet är att nå ett lean hem, vilket man kan göra genom att följa råden i boken – presenterade med alla de japanska begreppen kaizen, muda, kanban, seiri och så vidare. (Jag ser fram emot en ny Salmer fra kjøkkenet om något decennium om dagens leankonsulters härjningar hemma hos folk.)

I likhet med alla sammanhang där lean figurerar är Toyota förstås hjälten, till och med guden. Anekdoten om att de som grundade Toyota betraktade företaget som ett ömtåligt träd, en planta som måste vårdas för att växa sig starkare och vackrare återkommer många gånger i boken. Inte ett ord om att Toyota flera gånger har varit tvingade att återkalla miljontals bilar på grund av fel – en del av dem livsfarliga. Inte ett ord om att det just nu pågår rättsliga processer mot Toyota i USA på grund av sådana brister i bilarna. Inte ett ord om att leans slagord att empower de anställda inte innebär något faktiskt inflytande. I Sverige har lean i stället använts som vapen för att krossa inflytelserika och väl fungerande arbetslag och överföra makt därifrån till ledningen, vilket bland andra Margareta Oudhuis har visat. I praktiken handlar det inte om empower utan depower. Inte ett ord om att lean numera anses vara förlegat inom delar av näringslivet och att allt fler verksamheter inom offentlig sektor överger lean till förmån för sociotekniskt inspirerad organisation med verkligt inflytande för de anställda.

***

”Du, jag kände det som om de höll på med hjärntvätt! Som om vi var på frälsningsmöte. Fyra hundra människor som skulle frälsas.” Så berättar en anställd i Henrietta Huzells avhandling om ett möte där konsulter skulle introducera lean production i ett företag. Jag kom att tänka på det här citatet när jag läste en broschyr om lean från arbetsgivarorganisationen inom vård och omsorg Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Trygghetsrådet, Lean – ett sätt för kommuner och landsting att möta framtiden heter den. I likhet med Jarlsdotters bok är det en religiös pamflett som lägger fram en sekts lära.

I den religiösa sekten lean heter guden – som redan framgått – Toyota. Från Toyota utgår allt gott. Toyota är ofelbart. Toyota är frälsningen för världen. Toyota är gud. Till lean-sektens mest heliga skrifter hör The machine that changed the world – och den maskin som förändrade världen är den arbetsorganisation som Toyota har och som profeterna kallar lean. En annan helig skrift finns även på mitt språk och heter (på oklanderlig svenska) The Toyota way – lean för världsklass. Den tillhör de heliga skrifter som hela lean-sektens tro vilar på. Men de är inte skrivna av japaner, utan av amerikaner och en europé, sammanlagt fyra profeter. De här författarna – Womack, Jones, Rose och Likert heter de – är verkligen lean-sektens profeter eller evangelister. De åker världen runt och predikar läran. Sedan finns ett stort antal missionärer i form av lean-konsulter. Det är nationella profeter som reser omkring och håller väckelsemöten och bildar församlingar. Och så finns det kyrkoherdar och pastorer och pastorsadjunkter, det vill säga lean-konsulter på lägre nivå. De sprider läran i väckelsemöten i till exempel kommuner, landsting och fabriker.

Allt fler stöter på chefer i landsting och kommuner som kommer stjärnögda från något av SKL:s väckelsemöten i form av lean-kurser. De har den nyfrälstes hela entusiasm och önskan att sprida budskapet och införa egna församlingar. Vi måste införa lean, säger de, annars hamnar vi på efterkälken, annars går vi under. Lean leder till himmelriket, allt som inte är lean leder rakt åt helvete. Det finns inget val. Lean är fulländat och fantastiskt: antingen går du också med i lean-gemenskapen eller så är du en hedning som det kommer att gå illa för.

Förutom de två heliga skrifter jag nämnde finns det förstås en mängd andra skrifter från sekten som lägger ut texten om lean. Ett exempel är den från SKL och Trygghetsfonden. Den kan med rätta kallas en religiös skrift därför att det inte finns någon kritisk distans till det som den handlar om. Det finns en massiv kritik från arbetslivsforskare om de negativa följderna av lean för arbetsvillkor och arbetsmiljö, men den låtsas man inte om överhuvudtaget. Det är ren okritisk propaganda. Man kan också lägga märke till att de som får komma till tals här är kommunalråd, regionråd, representanter för SKL, sjukhusdirektörer och leankonsulter. Inte ett sjukvårdsbiträde så långt ögat når, inte en undersköterska, ingen sjuksköterska, inte ens en läkare. Enbart redan frälsta.

Vad är det då i lean-sektens budskap som får chefer i landsting och kommuner att tindra så med ögonen? Vad är det för ett himmelrike de tror att de ska komma till? Jo, det är ett rike där de ska få mer arbete utfört med mindre resurser – mer arbete för mindre kostnader, samtidigt som de som ska utföra arbetet är nöjda och glada, till och med entusiastiska. De kommer inte att arbeta hårdare, de kommer inte att arbeta fortare – de kommer att arbeta smartare, sägs det. Inte mycket tyder på att detta är sant. Lean-sektens lära låter också lite för bra för att vara sann, den sägs vara bra i alla avseenden för alla. Den sägs vara en vinn–vinn-situation. De flesta av oss har väl fått e-post, där någon från Nigeria eller Hongkong erbjuder sig att sätta in 250 miljoner dollar på vårt konto, eller där vi gratuleras till att ha vunnit 500 miljoner dollar i ett lotteri som vi inte köpt någon lott till. Vad säkerhetsexperterna inom data säger är att om något låter för bra för att vara sant, så ska man dra öronen åt sig. Då ska man bli misstänksam. Då ska man inte gå på budskapet. Och så är det med lean. Propagandan för lean från SKL går ut på att lean är ofelbar – och det är just vad som utmärker en religiös sekt, att dess lära är ofelbar, läran är fulländad och kan inte kritiseras.

Mycket av den forskning som finns om leans konsekvenser för de anställda tyder på att även de känner en entusiasm för budskapet till att börja med. Så småningom märker de emellertid ett växande glapp mellan vad läran säger och dess tillämpning i praktiken. De kan inte arbeta smartare utan tvingas arbeta hårdare, deras inflytande och ”empowerment” uteblir, lean framstår inte längre som en frälsningslära utan som en typ av arbetsorganisation som de blir allt mer cyniska inför. Lean blir lätt ett mer svårskött pastorat än i predikningarna och på frälsningsmötena.

***

Jarlsdotters bok om lean i hemmet är uttryck för samma religiösa tro på den rena sanna läran lean och det fulländade Toyota. Om något går fel beror det inte på brister i läran utan på kättare som förvanskar den:

En del arbetsplatser har drabbats av charlataner som grovt har missförstått och manipulerat lean – medvetet eller omedvetet – och tokeffektiviserat och inte involverat de verkliga experterna. Sedan har charlatanerna rest vidare och förstört nästa arbetsplats.

Men det ligger en logisk konstighet gömd här. Toyotas misslyckanden med de gång på gång återkallade bilarna måste i enlighet med resonemanget bero på att även Toyota drabbats av charlataner – och var står lean då? För det kan väl inte vara något fel på själva läran som lett till dessa fiaskon?

De råd som ges i boken blir ofta väl klämkäcka och förnumstiga, såsom råd i den här typen av okritiska och överentusiastiska böcker tenderar att bli. Ett exempel:

Ser ni när det blir flaskhalsar i planeringen? Sträva efter att få ett jämnt flöde och styr så att ni får vilotid. När det trots allt blir krockar så kan ni fatta proaktiva beslut hur ni ska prioritera och lösa det.

Bra att veta. För att inte tala om den i oändlighet upprepade floskeln att i lean ses problem som en möjlighet i förklädnad.

Vissa meningar i boken är redan förstrukna så att det ska se ut som det är gjort med överstrykningspenna. Budskapet är förstås att läsarna inte ska hitta på några egna idéer utan läsa de markerade satserna särskilt noggrant. Leans främsta organisatoriska åtgärd, standardisering, kliver ända in i boksidornas layout.

Ett av de återkommande exemplen på leans effektivitet är de högar med smutstvätt som innan införandet av lean i hemmet låg lite här och var i huset. Jarlsdotter räknar ut att det handlade om drygt tio kvadratmeter golvyta och med ett kvadratmeterpris i familjens bostadsområde på omkring 35 000 kronor har familjen tjänat 350 000 kronor på att genom lean få bort högarna. Totalt innebar rensandet av golvytor en vinst på cirka en miljon kronor. Se där leans effektivitet! Men det är något som skaver i logiken även här. Normalt är rationaliserares stora skräck tomma ytor. De kostar pengar, det är inte något som man tjänar på. Jag tvivlar på att familjen kan gå till banken och säga att nu har vi så mycket tomma golvytor här, så nu vill vi minska lånet med en miljon kronor. Men på den här nivån ligger mycket av argumentationen, inklusive den matematiska formeln för att beräkna flödeseffektiviteten i hemmet.

Om jag kom från ordvitsarnas särskilda stad i Sverige, Göteborg, skulle jag med utgångspunkt i begreppet muda (slöseri) säga att det inte är mudan värt att läsa den här boken, men nu får jag nöja mig med att det är muda att göra det.

***

Båda exemplen på religiösa sekt-skrifter om lean är svenska. Om du känner till norska motsvarigheter är jag tacksam om du tipsar mig.

 

Jan Ch Karlsson

Satsningsområdet arbetslivsforskning

 

Döden i Whitehall

Whitehall är regeringskvarteren i London. Där arbetar många tusen personer i en strikt hierarki av yrken. Hierarkin dödar. I befattningsbeskrivningarna borde stå samma varningstext som på cigarettpaket: ”Arbete långt ned i hierarkin kan allvarligt skada din hälsa.” Sambandet mellan ojämlikhet och dödlighet i Whitehall är lika välbelagd som den mellan rökning och dödlighet. Flera omgångar av rigorösa studier av tusentals anställda i Hennes Majestäts regeringskvarter har kommit till samma resultat: Ojämlikhet dödar. Springpojkarna och vaktmästarna dör i förtid medan de högsta administratörerna lever betydligt längre.

Den första stora undersökningen, kallad Whitehall I, inleddes 1967 och omfattade 18 000 män som följdes under 10 år. Den visar tydligt att ju längre ned i hierarkin en person befinner sig, desto kortare liv kan han förvänta sig. Det mönstret kvarstår även efter att forskarna tagit bort effekterna av sådana riskfaktorer som högt blodtryck, fetma, diabetes och rökning. Det är den hierarkiska ojämlikheten i sig som dödar.

Whitehall II inleddes 1985 och uppföljande studier av drygt 10 000 anställda, denna gång både kvinnor och män, pågår fortfarande. Resultaten är likadana för män som i den första undersökningen och för kvinnor är mönstret detsamma som för männen. Ojämlikhet dödar oberoende av kön. Det visar sig också att för såväl kvinnor som män består den sociala snedvridningen av ohälsa och död även efter pensioneringen. Effekterna av Whitehalls hierarki förföljer människor till och med när de inte längre ingår i den.

Om någon till äventyrs tror att det bara är i Whitehall som ojämlikhet leder till ohälsa och död, så är det fel. Överallt där de här sambanden undersökts är resultatet detsamma: Ojämlikhet är bokstavligen livsfarlig!

* * *

Det har skrivits hundratals artiklar från Whitehallstudierna. Den som är intresserad kan lämpligen börja med forskningsledaren Michael Marmot et al: ”Health inequalitites among British civil servants: the Whitehall II study.” Lancet, 387(8754):1387-1393. En mer generell och ögonöppnande framställning finns i Göran Therborns The killing fields of inequality (Polity). Mig veterligt finns den inte på norska, men i en svensk översättning: Ojämlikhet dödar (Arkiv). Therborns belägg är helt överväldigande och han diskuterar dessutom vilka mekanismer som kan ligga bakom den dödsbringande effekten, det vill säga vad det är i ojämlikhet som dödar.

Jan Ch. Karlsson

Satsningsområdet Arbetslivsforskning