Att anpassa hastigheten

Folk samlar på så mycket. Frimärken, gamla bilar, Elvisprylar, kapsyler. Själv samlar jag på berättelser om anställdas motstånd på arbetsplatser. Den senaste jag fått lyder så här:

På det här lagret skulle truckar köra ut pallar med varor genom en port. Vanligtvis var porten stängd, men den öppnades för truckarna. Det fanns ett problem med det för truckförarna: Nu på vintern bildades snabbt is i porten när de körde ut och in. Och truckarna var inte gjorda för att köra på is, så truckförarna gick till chefen.

― Det är farligt, det kan hända en olycka om en truck glider på isen, sa de.

― Så farligt är det väl inte, ni får köra försiktigt, sa chefen.

― Jo, det är farligt, framhärdade truckförarna. Vi tycker att du ska installera en fläkt för varmluft, så porten hålls isfri.

― Nej, det blir alldeles för dyrt, tyckte chefen. Ni får anpassa hastigheten efter isen.

Truckförarna hade en liten överläggning för sig själva. När chefen kom ut i lagret igen stod alla truckarna stilla.

― Vad nu? utbrast han. Varför kör ni inte?

― Vi anpassar hastigheten. Den enda lämpliga hastigheten på is för de här truckarna är ingen hastighet alls.

Nästa morgon fann truckförarna att en varmluftsfläkt installerats vid porten. De kunde åter anpassa hastigheten efter isfritt underlag.

* * *

Om du har varit med om någon händelse där anställda gjort motstånd eller hört talas om eller läst om någon är jag mycket tacksam om du vill skicka den till mig (jan.c.karlsson@hiof.no). Berättelserna hamnar inte bara i min samling – åtskilliga av dem kommer att publiceras.

När man samlar på en viss sak så kan det ofta vara svårt att förstå andras samlarvurm. Hur kan någon vara intresserad av frimärken när det finns kapsyler? Eller Elvisprylar när det finns gamla bilar (med undantag av rosa Cadillacs, förstås)? Ibland får jag den typen av frågor, vanligen om det inte är deprimerande att samla på en massa berättelser om konflikter på arbetsplatser. Utifrån min samlarvurm ter det sig dock annorlunda: Det är upplyftande och inspirerande att se hur människor står upp för sin värdighet när den hotas av ovärdiga arbetsvillkor. Och, som sagt, ge mig gärna fler upplyftande berättelser!

Jan Ch. Karlsson, Satsningsområdet Arbetslivsforskning

 

janck

 

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *